Mångfaldiga Skarpnäckskyrkan

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Print this page

Skarpnäckskyrkan i Stockholm vill vara med att bygga en hållbar stadsdel och en framtid tillsammans över etniska gränser. Vi försöker hela tiden tänka: Hur kan vi lära av varandra – både med respekt för svensk tradition och historia och utifrån de nya kulturer som möter oss? skriver pastor Carl-Johan R Freed.

Carl-Johan R Freed.

Carl-Johan R Freed.

En grupp studenter med rötterna i Småland, och särskilt Alliansmissionen, bildade 1959 en kristen studentförening i Stockholm. På 1960-talet förstod många att de nog skulle bli kvar i storstan och man ombildade sig till en församling på Sveavägen. Under 1970-talet växte man och flyttade in i en gammal biograf på söder under namnet ”Slussenkyrkan”. Församlingen förändrades när man började få kontakt med tilltufsade människor i samhällets utkant.

Men hyrorna steg och när en grupp äldre fick höra om planerna på att en helt ny stadsdel i förorten Skarpnäck skulle byggas tändes en vision. Under första halvan av 1980-talet projekterade man för detta nybygge. Till en början var flera lokalpolitiker negativa och menade att man i det nya Sverige inte behövde fler kyrkor utan företag och parkeringshus. Men till slut gav man vika och 1985 stod så stadsdelen och den helt nyinvigda kyrkan, Skarpnäckskyrkan, klar med sporthall och uthyrningsrum.

Från början var det tänkt att typisk svensk medelklass skulle flytta in i det fräscha bostadsområdet med nytt miljötänk, små gårdar, en allé i mitten, låga bostadshus i kontrast till miljonprogrammets höghus – allt med Londons East End som förebild. Men många hade inte råd och sociala myndigheter tog över en del boningshus. På så sätt blandades de boende – allt ifrån hyfsat välbärgade till de som hade det kämpigt.

Ganska snart blev området mer och mer mångkulturellt med invånare från jordens alla hörn. Med tiden kom Skarpnäcks gård att bestå av invånare där upp till 40-50 procent hade någon i familjen med ursprung utanför Sverige. I takt med detta förändrades också kyrkan. Från att ha varit en ganska klassisk, vit, svensk medelklassmiljö med rötterna i Småland började församlingen alltmer präglas av sin omgivning.

Så här i efterhand kan vi konstatera att det inte var ett konkret, enskilt beslut man tog utan en pragmatisk omställning efter omständigheterna. Man förstod säkert att församlingen skulle bli en isolerad enhet eller dö ut om man endast fanns till för smålänningar ”i exil”.

Här följer några exempel på vad som hände. Det gamla begreppet ”kyrkan mitt i byn” fylldes med en ny innebörd. Ända sedan starten har det funnits en öppen vardagskyrka klockan 8.00-22.00. Skolor och föreningar hyr gympahallen och därför måste kyrkan vara öppen dagtid med vaktmästare på plats. Det gjorde redan tidigt att flyktingar och hjälpsökande fick en naturlig daglig kontakt med kyrkan. Ett resultat av detta är att Skarpnäckskyrkan alltid prioriterat att ha en diakon anställd samt ett frivilligt diakonalt råd. I den mångkulturella miljön handlar diakoni mycket om t ex asylansökan, översätta brev från myndigheterna, ordna föräldrakurser för de som är ovana vid den svenska uppväxtmiljön eller erbjuda praktik i kyrkan.

Redan tidigt bestämde sig församlingen för att bjuda in nysvenskar och t ex försöka tolka gudstjänster om möjligt. Men snart stod det klart att de här människorna och deras barn faktiskt ska bo i Sverige permanent. Därför har församlingen mer och mer gått över till att ha svenska som förstaspråk i allt som görs. Varje vecka har t ex frivilliga i kyrkan svenskundervisning för nysvenskar. Samtidigt måste man som enskild få möjlighet att behålla kontakten med sitt hemlands kultur. Därför finns också hemgrupper på t ex persiska eller finska.

Skarpnäckskyrkan vill vara en kyrka för alla folk i det mångkulturella området. Foto: Skarpnäckskyrkan

Skarpnäckskyrkan vill vara en kyrka för alla folk i det mångkulturella området.
Foto: Skarpnäckskyrkan

Skarpnäckskyrkan vill vara med att bygga en hållbar stadsdel och en framtid tillsammans över etniska gränser och då måste integration ske från båda håll. Därför försöker vi hela tiden tänka: Hur kan vi lära av varandra – både med respekt för svensk tradition och historia och utifrån de nya kulturer som möter oss? Konkreta exempel på detta är att vi månar om att behålla ett traditionellt kristet jul- och påskfirande (där vi t ex bjuder in skolbarnen på en vandring så att alla ska förstå vad traditionerna handlar om), förklara vad svenskt föreningsliv liv är och medverkar med olika etniska grupper på nationaldagsfirandet i området.

Samtidigt som detta sker måste också ursprungssvenskar våga tänka annorlunda; det kan vara att skapa en internationellt präglad gudstjänst med nya former eller komma till en kulturfest mitt i kyrkan. Men oftare rör det sig om alla små möten mitt i vardagen: hur hjälps vi åt med serveringsgrupperna, hur kan vi få fler representerade som nattvardstjänare och i styrelsen eller hur hittar vi gemensamma förhållningsregler i användandet av kyrkan?

En och annan församlingsmedlem genom åren har inte hakat på detta nya ”tåg”. En del har flyttat eller gått med i en församling någon annanstans. Det har handlat om osäkerhet, rädsla eller känslan av otrygghet. Precis sådant som våra invandrade vänner kan känna hos oss i en ovan miljö. Om en person inte vill förändras, kan vi tyvärr inte göra så mycket åt det. Då finns det tillräckligt med kulturellt homogena församlingar att gå till i stället.

Tillräckligt många av de som var med från början gjorde en mental resa och insåg att det var Gud som ledde församlingen in i denna nya missionsvision på hemmaplan. Liksom man sänt ut missionärer i hela frikyrkans historia, så får vi nu vara beredda på mission i retur. Kanske är detta den nya väckelsen? För utan detta inflöde av spansktalande, eritreaner, kenyaner, representanter från asiatiska länder eller var man nu kommer från, så hade i alla fall Skarpnäckskyrkan inte upplevt den tillväxt man faktiskt gjort fram till i dag.

Den stora nyckeln har nog varit att bibehålla och återvända till visionsskrivningen som alla måste ställa upp på, nämligen att vara en kyrka för alla folk i vårt mångkulturella område. Märkligt nog har omgivningen oftare varit mer positivt inställd (”Äntligen en öppen kyrka för alla!”) än vissa kristna som inte ”känt igen sig” i förändringen. Församlingen har med tidens gång också knoppat av sig: 1994 bildade man Älta Allianskyrka och 2014 Kärrtorpskyrkan. Många medlemmar kommer fortfarande från Småland men också andra delar av Sverige samt ett 30-tal olika nationaliteter som finns representerade via sina flaggor på en församlingshylla.

Några exempel på vad vi gjort för att nya svenskar ska känna sig delaktiga:

  • Internationella gruppen möts varje tisdag till gemenskap, språkträning och andakt. Här får alla världens kulturer som finns representerade i Skarpnäck komma till tals.
  • På sommaren åker en busslast resenärer från olika länder ut för att upptäcka ett nytt landskap i Sverige. En kvinna från Eritrea har säkert sett mer av vårt Sverige än de flesta infödda.
  • Vår barn- och ungdomsverksamhet präglas också av det många kulturerna. Det är vår erfarenhet att många barn med föräldrar från ett annat land älskar svenskt föreningsliv i allt från söndagsskola till scoutläger – stagnerande verksamheter som kan få nytt liv igen.
  • Vi har jobbat upp ett gott samarbete med kommun och stadsdel som understödjer flera integrationsprojekt hos oss – antingen det är sommarkollo för de ungdomar som inte kan åka på semester eller det handlar om att få romer i arbete.
  • Vardagskyrkans café har blivit en inofficiell mötesplats för nysvenskar och många som ännu inte delar den kristna tron. Här finns någon som lyssnar, man kan språkträna eller bara värma sig på vintern. Det behöver inte vara så krångligt.

Jag tror att vår kyrka är ett bra exempel på en församling som aldrig tog några stora beslut i riktning mot integration. Genom att flytta och genom att våga börja ta små steg och inta en öppen inställning till en föränderlig omvärld, gjorde man en resa. Man blev med tiden något helt nytt som man aldrig kunde ha föreställt sig tidigare. En styrelsemedlem har sagt: ”I Skarpnäck är numera mångfald inte något valbart tillägg – det är vår identitet.” En tidigare pastor har också sagt: ”Sedan jag jobbat i Skarpnäck har jag blivit skadad för livet. Och det säger jag positivt; jag kan aldrig gå tillbaka till en svensk homogen kristen församling igen.”

Under tiden har man fått prova på ”learning by doing” och gjort många misstag längs vägen. Det blir lätt konflikter om småsaker och kulturellt betingade beteenden. Sällan är det ren teologi som är i fokus utan mer vanor och traditioner som har med klädsel och språk att göra, hur vi skämtar, vem vi sitter med vid fikat, hur vi ser på pastorns roll osv.

Om jag ska skicka med några tips till församlingar som vill gå i den här riktningen, vill jag ge följande råd:

  • Pröva själva, börja någonstans! Det bästa sättet är att börja. Gör det gärna i liten skala utifrån det ni ser omkring er oavsett om det är en flyktingförläggning, tillfälliga gästarbetare, en grupp tiggare eller en enda person från Iran eller Colombia. Sedan får Herren leda om det blir en aktivitet eller en helt förändrad församling över tid.
  • Lär av andra (och deras misstag!) Jag tipsar gärna om materialet ”Ett bönens hus för alla folk”
    (http://ettnyttsverige.wordpress.com/2011/12/15/handbok-for-en-mangkulturell-forsamling/) som jag och en grupp förortspastorer i Stockholm varit med att skriva. Här finns många fler råd samlade än de jag listar här.
  • Glöm inte: Var er själva. Enkelhet, äkthet och ett villigt hjärta betyder mer än flashiga verksamheter och storstilade planer. Språket är faktiskt underordnat; en kopp te, ett par varma ögon och någon som hälsar kan göra underverk i en ny relation över kulturgränserna.

Till sist, i Skarpnäckskyrkan lär vi oss fortfarande och vill fortsätta vara föränderliga för att kunna möta vår stadsdels olika människor oavsett om de kommer från Knäckebrödhult, Stockholm, Bangladesh, Irak eller Somalia! Klockan går inte att vrida tillbaka och det mångkulturella Sverige är en verklighet och de församlingarna kommer troligen att vara i majoritet i framtidens Sverige.

Carl-Johan R Freed
pastor i Skarpnäckskyrkan sedan 2006

© 2017 AGORA | Om agorafolk.se

or

Log in with your credentials

or    

Forgot your details?