2.8 Att vara sändande

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Print this page

Jesus sände sina lärjungar ut i världen. Alla kristna är sända. En del tar ett steg vidare, kliver ur sin kultur för att söka upp de mindre nådda. Men för att de ska vara möjligt behöver andra lärjungar kliva in i sin kallelse som sändare.

2.8

Gud har utrustat var och en av oss med unika gåvor som han vill att vi ska använda. Vi bär alla på en kallelse – en del som sändare, andra blir sända till en annan plats för att använda sina gåvor inom ett specifikt uppdrag.

Den sändande parten har en stor betydelse för den utsändes möjligheter att utföra sitt uppdrag. Den sändande parten är språngbrädan som den utsände tar avstamp från, men också den som finns där under hela uppdragstiden för att ge stöd vad gäller ekonomi, uppmuntran, fortbildning, förbön och på många andra sätt. Sändaren är också den som välkomnar tillbaka när uppdraget är slutfört, eller när uppdraget behöver avbrytas. Vad innebär det då att vara sändande?

Att vara utsändande handlar om att vara en fast punkt för den utsände. Den utsände behöver en ankarplats, som erbjuder en fast punkt under tuffa tider, och som ger möjlighet att då och då släppa rodret för att återhämta sig. Ytterst och djupast är förstås Gud denna plats, men den sändande parten kan fylla en stor funktion i att vara Guds händer och fötter och på olika sätt erbjuda omsorg, uppmuntran och stöd.

För att få klarhet i vad det innebär att vara en ankarplats, behöver vi ha kunskap om några faktorer som påverkar den utsände och dennes familj. Att hela familjen sänds ut behöver inte betyda att alla i familjen känner sig kallade till det uppdrag som ska utföras. De vuxna kan överväga kostnaderna, och ta ett beslut om att uppdraget är värt priset. Det kan aldrig barn göra. Barn följer föräldrarna, och litar på att föräldrarnas beslut är bra också för dem. En annan aspekt handlar om att flytta till en annan kultur och anpassa sig till ett helt nytt livssammanhang. Vi har en föreställning om att barn har lätt för att anpassa sig, och till viss del är det sant. Men att precis ha lärt sig hur man pratar, kommunicerar med kroppsspråk, äter, och beter sig i grupp och sedan flyttas till ett nytt sammanhang som kräver ny kunskap på alla dessa områden, kan leda till stor stress för ett barn. En tredje aspekt handlar om långsiktiga mål. Den utsände behöver tänka igenom hur kallelsen ser ut om personen inte längre kan vara på den plats dit den upplevt att Gud kallat till och vilken förankring den vill ha i det sammanhang som sänt ut i det land som står i passet. Vidare vilka upplevelser vill man ge barnen och vilka personligheter önskar man att de formas till. Barn behöver få utveckla en känsla av tillhörighet både i landet de blev sända till och i passlandet.

Det är viktigt att vi tillsammans som sändande parter fortsätter att utveckla både det ekonomiska stödet och omsorgen om den utsände och familjerna. Att de mår bra är förutsättningen för att uppdraget ska kunna bli utfört.

 

Kapitlet är skrivet av Ulrika Ernvik som är missionär i Equmeniakyrkan och har arbetat i Thailand och som missionärsbarn bott i Demokratiska republiken Kongo. Hon är socionom och familjeterapeut och har under de senare åren arbetat allt mer med att ge stöd till missionärer och deras familjer.

Vill du läsa hela kapitlet? Beställ boken ”Agora – för ett folk på väg” här.

© 2017 AGORA | Om agorafolk.se

or

Log in with your credentials

or    

Forgot your details?